Trög start
Danssalongen Jazzen, som 1963 presenterades som Lisebergs gåva till ungdomen, blev inte den framgång som nöjesparkens ledning hoppats på. 1966 bytte salongen namn till Pop In och där "spisade" eller dansade publiken, som främst bestod av unga tonåringar, till en lång rad popgrupper.
Men trots nytt namn och dagliga konserter var intresset svalt. Vardagskvällar var det ibland väldigt ödsligt, ibland inte fler än 50 personer i lokalen. Inte konstigt alls, ansåg kritikerna, som menade att Pop In drevs på fel sätt. Medan Göteborgs hetaste popklubb, Cue Club, satsade på flera band varje kväll bjöd Liseberg inledningsvis på ett och samma band i en månads tid.
Liseberg fick även kritik för dålig marknadsföring och för att banden som uppträdde inte var tillräckligt populära. Dessutom ansåg många att lokalen var för tråkig. Eller som en GT-journalist uttryckte det: ”Det räcker inte bara med att byta ut en dansorkester mot ett popband, ändra namnskylten över dörren och tro att ungdomen ska komma i stora skaror”.
Pop In hämtade sig dock mot slutet av sommaren. Dels med inspelningen av tv-programmet Popsan, där den svenska popeliten medverkade, dels konserten med Dusty Springfield.
Journalisten och poporaklet Hans Sidéns illustration i Göteborgs-Posten visar på den kritik som Pop In fick under premiäråret.
Pop In Club och Clem Dalton
Inför säsongen1967 totalrenoverades Pop In och öppnade som Pop In Club. Lokalen inreddes med läckra pastellfärger och dämpad belysning, allt enligt rådande trender från engelska popklubbar. Det var även en engelsman, Clem Dalton – professionell discjockey från Liverpool – som fick fart på stället. Han hade tidigare arbetat på innestället Tiles i London och hörts i Radio Luxemburgs sändningar därifrån.
Clem Dalton var inte bara en showman, som kunde dyka upp vid skivspelarna utklädd till shejk eller kosack, utan även en musikaliskt begåvad plattvändare, specialist på dansant soul. Tack vare honom fördubblades publiksiffran jämfört med fjolåret och Pop In Club blev snabbt ett av Göteborgs populäraste tillhåll för 15-16-åringar.
Utöver Clem Dalton uppträdde två till tre popgrupper varje kväll. Det var landets bästa orkestrar, flera engelska band och ett hundratal mindre kända svenska grupper. Efter ordinarie Lisebergssäsong höll Pop In Club öppet tre-fyra kvällar i veckan.
Foto: Hans Sidén
Clem Dalton, legendarisk dj på Pop In Club.
Spooky och slutet
I januari 1969 bytte Pop In namn, åtminstone tre dagar i veckan. Onsdagar, fredagar och söndagar var det Spooky som gällde och då höjdes åldersgränsen med några år. På lördagar däremot körde man på som vanligt, under namnet Pop In. Spooky drevs av Tages gitarrist Danne Larsson och bandets manager Börje Karlsson. 1970 övertog Liseberg driften igen.
Pop In gjorde sin sista säsong 1971. Säsongen efter ändrades namnen till Markisen – en kortlivad historia där dansmusik framfördes som tidigare spelats på Dansetten.
Stjärnor på Pop In
- Bill Haley
- Björn Skifs
- Cornelis Vreeswijk
- Dusty Springfield
- Hep Stars
- Jerry Williams
- Paul Jones
- Peps Persson
- Spotnicks
- Tages
- The Animals
- The Spencer Davis Group
- The Troggs
- Tommy Körberg